Ja, ibland kommer verkligheten ifatt känslan av att "allt är så bra och bekymmersfritt"
Det är då jag finner mig själv ihopkrupen under en filt, drickande ur en kopp kaffe som bara spär på känslan av att "du är inget att ha och kommer aldrig att bli"
Ibland, bara ibland så piggnar jag till, sätter på bra musik, dansar, och sopar måendet under mattan.
Då kommer det allt för ofta tillbaka i form av något värre att bita i och oroa mig över.
Det äter upp mig inifrån och att prata om det gör det 1000 gånger värre, så jag låter bli, penslar på ett leende och spelar lite teater.
För er som inte vet så gick min farmor bort för inte så länge sen och för ett tag sen så var jag på begravning.
En vacker och stillsam sådan.
En traditionell, enkel utan svårigheter.
Två enkla psalmer som man sedan barnsben känner till.
I ett litet kapell satt vi alla som stod henne närmast.
Några av oss grät, inte jag. Det tror jag ändå inte att hon hade velat och hon fick 95 fantastiskt fina och friska år på jorden. Det är enligt mig inget att spilla tårar för.
På en vit, stor kista mitt i rummet låg massvis med blommor och där fanns även ett foto av henne.
När jag först såg fotot så log jag.
Hon såg så glad och positiv ut, just som jag minns henne.
Jag hade redan tänkt att jag inte skulle gråta på begravningen.
För det hade hon inte velat.
Vi gick fram tilö kistan rad efter rad.
Någon lade en blomma eller två, andra sa några fina ord om hur man saknade och att hon skulle vila mjukt.
Det var tunga steg jag tog fram till kistan, tillsammans med S och min moster.
Jag sa inget, hade bara hennes vackra ansikte i tankarna.
Jag lade en blomma på kistan och fick bita mig i läppen för att hålla tårarna inne.
S lade sin blomma, likaså min moster och sa att hon skulle sova gott. Då brast det.
Inga fler somrar kommer vi att spendera i stugan, aldrig mer kommer vi att plocka svamp eller att gå på "myrstigen".
Vi kommer aldrig mer att sitta på din veranda och äta jordgubbar samtidigt som vi hör hur regnet smattrar på taket.
Vi kommer aldrig mer att få klättra i den stora boken eller kasta pil emot husväggen.
Allt det här är förbi och jag kommer för alltid att bära det i mitt minne.
Du var den bästa av farmödrar.
Alltid glad och full av nya saker att hitta på.
Nu har du inlett en stilla vila.
Jag älskar och saknar dig!
Det är då jag finner mig själv ihopkrupen under en filt, drickande ur en kopp kaffe som bara spär på känslan av att "du är inget att ha och kommer aldrig att bli"
Ibland, bara ibland så piggnar jag till, sätter på bra musik, dansar, och sopar måendet under mattan.
Då kommer det allt för ofta tillbaka i form av något värre att bita i och oroa mig över.
Det äter upp mig inifrån och att prata om det gör det 1000 gånger värre, så jag låter bli, penslar på ett leende och spelar lite teater.
För er som inte vet så gick min farmor bort för inte så länge sen och för ett tag sen så var jag på begravning.
En vacker och stillsam sådan.
En traditionell, enkel utan svårigheter.
Två enkla psalmer som man sedan barnsben känner till.
I ett litet kapell satt vi alla som stod henne närmast.
Några av oss grät, inte jag. Det tror jag ändå inte att hon hade velat och hon fick 95 fantastiskt fina och friska år på jorden. Det är enligt mig inget att spilla tårar för.
På en vit, stor kista mitt i rummet låg massvis med blommor och där fanns även ett foto av henne.
När jag först såg fotot så log jag.
Hon såg så glad och positiv ut, just som jag minns henne.
Jag hade redan tänkt att jag inte skulle gråta på begravningen.
För det hade hon inte velat.
Vi gick fram tilö kistan rad efter rad.
Någon lade en blomma eller två, andra sa några fina ord om hur man saknade och att hon skulle vila mjukt.
Det var tunga steg jag tog fram till kistan, tillsammans med S och min moster.
Jag sa inget, hade bara hennes vackra ansikte i tankarna.
Jag lade en blomma på kistan och fick bita mig i läppen för att hålla tårarna inne.
S lade sin blomma, likaså min moster och sa att hon skulle sova gott. Då brast det.
Inga fler somrar kommer vi att spendera i stugan, aldrig mer kommer vi att plocka svamp eller att gå på "myrstigen".
Vi kommer aldrig mer att sitta på din veranda och äta jordgubbar samtidigt som vi hör hur regnet smattrar på taket.
Vi kommer aldrig mer att få klättra i den stora boken eller kasta pil emot husväggen.
Allt det här är förbi och jag kommer för alltid att bära det i mitt minne.
Du var den bästa av farmödrar.
Alltid glad och full av nya saker att hitta på.
Nu har du inlett en stilla vila.
Jag älskar och saknar dig!