Jag är som person otroligt känslig och låter ingenting komma mig nära inpå skinnet.
Om det bortom förmodan skulle tränga sig in så hyser jag av det eller lägger det i en hög att vila i väntan på att jag ska böi stark nog att ta tag i det.
I släkten har vi en person som gärna kommer hem till oss när hen själv känner för det, och alla ni som lever med någon form av ångest, social fobi eller depression vet med mig att hur trevligt det än kan låta så är jag livrädd för spontanbesök, OM det inte är av min allra bästa vän, för henne kan jag blotta min själ för!
Det den här personen gör när hen är här är att berätta hur mycket "skit" vi har.
Vi har bott i ett byggkaos och har rivit ut både hall och hela köket på en gång, det blir inte direkt rent när man gör så!
Det personen också passar på att göra är att berätta för oss hur vi ska leva vårat/våra liv. Hen ber en också att göra olika saker och när man gör det så påvisar hen att det man gör är fel..
Det här är något som grämer mig, för trots allt så köpte jag ett hus mitt ute i ingenstans för att jag skulle få vara ifred.
Det hen gör som gör mig mest irriterad är att kliva rakt innanför dörren, hälsa på alla andra utom hunden. Det spelar ingen roll hur mycket Tiiu gör sig till så får han inte hälsa vilket jag själv hade tagit som förbannat oartigt och nästan lite stötande.
Om man nu tycker att vi lever i mer eller mindre missär och har en hund som inte ens är värd att bli pratad med, varför är man här då?
Mitt hem är ingen fristad för vad som eventuellt pågår hemma hos hen.
Mitt hem är MITT HEM och ingen annans!
Nu har jag fått gnälla lite över det, det var ju bra!
Snart dyker mamma och pappa upp för att hjälpa mig att tapetsera.
De hälsar iaf på hunden först när de kommer och ringer innan de dyker upp!
Grrr!!
Om det bortom förmodan skulle tränga sig in så hyser jag av det eller lägger det i en hög att vila i väntan på att jag ska böi stark nog att ta tag i det.
I släkten har vi en person som gärna kommer hem till oss när hen själv känner för det, och alla ni som lever med någon form av ångest, social fobi eller depression vet med mig att hur trevligt det än kan låta så är jag livrädd för spontanbesök, OM det inte är av min allra bästa vän, för henne kan jag blotta min själ för!
Det den här personen gör när hen är här är att berätta hur mycket "skit" vi har.
Vi har bott i ett byggkaos och har rivit ut både hall och hela köket på en gång, det blir inte direkt rent när man gör så!
Det personen också passar på att göra är att berätta för oss hur vi ska leva vårat/våra liv. Hen ber en också att göra olika saker och när man gör det så påvisar hen att det man gör är fel..
Det här är något som grämer mig, för trots allt så köpte jag ett hus mitt ute i ingenstans för att jag skulle få vara ifred.
Det hen gör som gör mig mest irriterad är att kliva rakt innanför dörren, hälsa på alla andra utom hunden. Det spelar ingen roll hur mycket Tiiu gör sig till så får han inte hälsa vilket jag själv hade tagit som förbannat oartigt och nästan lite stötande.
Om man nu tycker att vi lever i mer eller mindre missär och har en hund som inte ens är värd att bli pratad med, varför är man här då?
Mitt hem är ingen fristad för vad som eventuellt pågår hemma hos hen.
Mitt hem är MITT HEM och ingen annans!
Nu har jag fått gnälla lite över det, det var ju bra!
Snart dyker mamma och pappa upp för att hjälpa mig att tapetsera.
De hälsar iaf på hunden först när de kommer och ringer innan de dyker upp!
Grrr!!